Kluven
Alltså just nu känner jag mig så himla kluven. Har suttit och tittat på gamla filmer på mig och Sopot och jag känner bara - det är det här jag är bra på, och det är det här jag älskar. Att hjälpa vilsna själar. Jag har aldrig någonsin älskat en häst så mycket som Sopot och jag har aldrig varit mer stolt över någonting än våran resa tillsammans. Jag vill nog egentligen ha en "problemhäst" som har blivit missförstådd, men samtidigt vill jag utvecklas som ryttare. Det känns så himla svårt alltihop. Nästan alla hästar jag har haft har varit väldigt speciella, haft ett jobbigt förflutet, eller helt enkelt varit väldigt svåra, och jag ångrar inte en enda häst, för jag har lärt mig otroligt mycket, kunskap som ingen läromästare skulle kunna ge mig.
Trots att min första ponny bet mamma helt blå, han inte kunde galoppera och inte gick att leda utan att han slet sig, så gav han mig någonting - tålamod. Min andra ponny blev klassad som farlig och när vi tog ut en NH-tränare så stod hon på bakbenen och försökte slå till henne. Vi kämpade och hon blev som ett lamm och det gick att rida i bara grimma på henne, dock fick hon fång och var tvungen att tas bort, men hon gav mig också något - ett helt nytt tänk och efter henne hade jag en helt annan känsla för hästarna. Min tredje ponny var en läromästare, världens snällaste ponny, som självklart gav mig självförtroende och en bättre ridning. Men jag fäste mig aldrig riktigt vid henne, eftersom hon var så självklar med allt. Det var inte alls så att jag fick slita för hennes förtroende.
Min fjärde ponny var en unghäst som var mer eller mindre galen. Han skulle vara inriden men var knappt sutten på. Red in honom och sedan ramlade jag av och bröt armen, efter det var jag livrädd. Så rädd att jag ljög för mamma att jag cyklat till stallet men jag satt egentligen på ängen och väntade på att klockan skulle gå. Vi fick hjälp av bästa Fia och hon fick bockarkungen att sluta kasta av ryttaren och sedan började våran resa tillsammans. Han blev världens snällaste ponny och vi red i halsring utan problem, han kunde ligga på kommando och vi hade något speciellt. Han gav mig något som jag aldrig skulle ha fått om jag inte ramlat av och brutit armen, jag är nämligen helt orädd, tack vare honom. Trots att jag har artros i den armen nu så ångrar jag ingenting.
Sedan till älskade nummer fem, Sopot. Hästen jag gjort allt för och han har gjort allt för mig. Hästen som jag helt själv tog ifrån botten till toppen, och han som gav mig det viktigaste av allt - kärlek och tacksamhet. Han gick från att slita sönder flera grimskaft om dagen till att gå som en lös hund överallt. Han gick ifrån att vara så rädd för människor att när han stod på stallgången var de som ville mocka tvungna att vänta tills han gått ut, till att gå igenom en ögonoperation som slutade med att han förlorade sitt ena öga - och ändå lita på mig till 110%. Att se vad rätt person kan göra för en häst är det mest otroliga jag varit med om. Jag var rätt för honom och han var rätt för mig, så var det bara. Även fast Sopot krävt mest av mig som ryttare och person, så har han gett allt han kunnat tillbaka, alltså det är så svårt att förklara men de som har träffat honom förstår vad jag menar.
Gud vad det känns som att jag bara babblar på, men jag ska komma till poängen snart.
Sopot, Posett och Zoffe, hästarna jag fick slita för, är de jag också fastnat för mest. Den utvecklingen slår allt, det slår att hoppa bana på 140, att rida hästen i sån kort galopp att den nästan galopperar på stället. Alltså det är det här jag älskar, men samtidigt vill jag så mycket annat, förstår ni? Tille är en underbar häst, på alla sätt och vis, men jag känner inte det där extra med honom. Han har liksom inga "problem" som jag kan få traggla med. På ett sätt vill jag ha en läromästare som gått 130, men innerst inne längtar jag bara efter att få ta hem den där oförstådda hästen som inte haft någon att kunna lita på - för det är det jag kan.
