melinajaderblom.blogg.se

 

Lilleman var helt cool på gången när jag hämtat in honom, han är verkligen läskigt lik Rasmus ibland... Typ som när jag tog på honom skydden så stod han och snosade på mina fingrar och när man borstar honom på sidan så böjer han bak huvudet och kollar vad man gör. Så himla go som sagt! Däremot när Bellie gick ut från stallet så blev han väldigt väldigt nervös, höll på att resa sig och stressbajsade som tusan. Inte lätt att bli kär eller, haha! 

 

Men sedan kom hon tillbaka och då blev det lugnt igen. Provade sadlarna och dressyrsadeln kommer jag nog inte använda än, han måste muskla på sig innan. Hoppsadeln ligger tyvärr inte helt perfekt, fungerar helt klart, kanske skulle kunna fungera om jag byter ut padden men det blir troligtvis ut på sadeljakt, buhu.. Mitt älskade high jump passade i alla fall! Och fin var han i det dessutom hehe. Så på med alla grejer och sedan gav vi oss ut. 

 

Skrittade iväg på en spänd liten herre som höll stenkoll på allt. Han gick dock fram överallt och efter att man har varit van med Rasmus så kändes det som en fis i rymden haha! Skrittade runt i området och sedan hade jag planerat att avsluta med lite lösgörande i paddocken eftersom han som sagt var på tårna. Och ja vad ska man säga, jag har lite att bita i. Han är verkligen otroligt snäll och positiv men väldigt känslig, speciellt om sin mun. Känns inte riktigt som att han accepterar bettet. Svårt att hitta ett läge där han vågar ta stöd. Han är inte heller alls framme för skänkeln och istället för att springa iväg när det blir jobbigt, som Rasmus gjorde, så lägger han av. 

 

I början var han väldigt stressad då ena hästen från stallet gick förbi och försvann bakom hörnet. Så då försökte han resa sig då jag vände bort och red neråt. Sedan försvann stressen och han lugnade sig så då fortsatte vi att prova oss fram. Vi höll oss bara till skritt då han inte riktigt accepterade bettet som sagt, fipplade väldigt mycket och trippade på steget. Ville att han skulle vila på steget och sänka nacken, och till slut trillade poletten ner och då fick han massor av beröm och sedan gick det bara bättre och bättre.

 

Sedan kom mamma. Så då gick vi och pratade med henne. F är som sagt väldigt lik Rasmus på vissa sätt, på många saker han gör. Och när vi stod där så började han fippla med läppen på min sko och stigbygel, preciis så som Rasmus brukade göra när man stod stilla. Sedan helt plötsligt biter han tag i stigbygeln - och fastnar. När han vrider tillbaka huvudet så tar det ju stopp och han får självklart panik och slänger sig upp på bakbenen, jag har kvar foten i stigbygeln men lyckas som tur var få ut foten i sista sekund för han gör som en flipp i luften innan han dunsar ner i backen på sidan. 

 

Jag ligger 1 meter bredvid och ställer mig fort upp, ser att han fortfarande ligger ner och blir såklart jätterädd att han gjort sig illa och tusen tankar far genom huvudet. Han ligger kvar tills jag drar lite lätt i tygeln och då ställer han sig upp och ser ut att vara väldigt fundersam över vad som just hände, huga. Lillgubben. Som tur var gick det bra, inte en skråma på honom utan han var bara chockad. Kollade igenom honom och gick runt lite med honom och han var som vanligt. Fyy alltså. En olycka sker snabbt. 

 

Hoppade upp igen och red och då kändes han mycket finare i munnen, han kom ner på jorden lite! ;) Travade lite och tog även några galopper på långsidorna. Ingenting komplicerat eller så alls utan bara så han fick röra lite på sig mer än i bara skritt. Han är så härlig! Är så himla glad över honom och är evigt tacksam att jag fick köpa honom. Det här kommer bli så jäkla bra, har en känsla av att med honom är det mer dressyrträningar som behövs dock, haha. Men det är kul att ha lite att jobba med!