melinajaderblom.blogg.se

Min Sopot.

Sopot Permalink4
Nu börjar det bli dags för mig att gå vidare. Jag har funderat, tänkt om och analyserat så jag trott att huvudet ska sprängas många gånger. Sopot är  mycket mer än bara en häst för mig, det går inte ens att beskriva. Ni som följt våran resa från dag 1 vet vad vi gått igenom tillsmmans, men för er andra tänkte jag dra våran historia. Först skrev jag "kortfattat" men insåg att det inte skulle gå. Valde därför att dela upp detta inlägg i två delar. Här kommer första.
 

 
Den 3 Mars 2011 åkte vi till en ridskola för att kolla på en gul D-ponny valack född 2002. Han stod redan i boxen när vi kom fram, då han inte gick att hämta i hagen hade han fått stå kvar inne sedan kvällen innan. Vad ska man ens säga, Sopot var som en död häst. Han hade köttsår i mungiporna och ögonen var döda. Vill påpeka att jag inte alls menar att ridskolan var dålig men Sopot är den sista hästen som ska stå på ridskola, punkt. Och när det sedan kom fram att han stått på ytterligare en ridskola innan denna, (som han förövrigt flyttade ifrån då ingen kunde rida honom och han vantrivdes så fruktansvärt) tyckte jag ännu mer synd om honom. 
 
Hur som helst, provridningen gick väl bra antar jag. Han gjorde det jag bad om men han var alltid på sin vakt, på gången vågade han knappt lukta på min hand och stod bara som förstenad och fastfrusen i backen. Jag fastnade för honom direkt, jag kände verkligen att han måste därifrån annars vet jag inte vad som kommer hända med honom. Vi åkte och kollade på honom en gång till och då följde mamma med, fick skritta av honom utomhus och jag blev varnad för att han kunde vara lite "speciell" när man red ut, så det brukade de inte göra så ofta på honom. Mamma var väl lite tveksam, hon tyckte att han såg "lite" konstig ut, vilket jag förstår för jag tror nog att han kan vara en av de fulaste hästarna jag sett -
 
Den 16 April åkte vi och hämtade hem honom och lämnade av min dåvarande ponny Zoffe då vi bytte honom mot Sopot. Dock inte till ridskolan utan hos underbara Johanna som gjorde detta möjligt, hon skulle sälja Zoffe vidare åt oss. Sedan började resan mot att få honom till en tryggare och lugnare häst och jag har nog aldrig slitit mer med någonting i hela mitt liv. Sopot var rädd för människor, han var bakskygg, mötesskygg, spänd och stressad nästintill hela tiden. Det gick inte att gå på promenader med honom, han gick antingen 5 meter bakom mig och om man bad honom öka takten lite så kände han sig trängd och slängde sig in i skogen istället. Han var rädd för vatten och drog sönder minst 4 grimskaft när man försökte sig på att få honom att inse att det inte var någon fara (han slet sig alltså.) Jag skulle nog kunna skriva en roman om hur osäker han var men ni förstår nog vad jag menar, han var så osäker att det inte ens gick att bara stå rakt framför honom utan att han fick panik, slängde sig och sedan slet sig. Det var så fruktansvärt synd om honom och jag vill inte ens veta vad han varit med om, jag la ner hur många timmar som helst varje vecka på att bara kunna gå med honom normalt. 
Kommer ihåg den här dagen så himla väl, första gången han klarade av att ha repet mot kroppen, trots att han var lite skeptisk ;)
 
Som ni nog förstår så var han inte en dröm att rida, självklart speglade sig osäkerheten även där och redan första ridturen ute så stack han med mig. Jag kommer ihåg att det knappt gick att rida med jacka på honom i början. Ni vet den där järnsaken man drar upp dragkedjan med? När man red och den slog emot dragkedjan så flög han iväg. I ridningen tycker jag ändå att han lugnade ner sig relativt snabbt, då vi la ner mest tid på att träna ifrån backen. Han kunde dock lätt känna sig trängd och bli stressad men var man bara lugn och trygg själv så kände han trygghet han också. I hoppningen fick jag snabbt upp självförtroendet på honom, det var typ det enda som han fortfarande tyckte var roligt. I munnen var han som en sten (förståeligt med tanke på såren han hade när jag provred) och fick han för sig att sticka så var det bara att hålla i sig, men det gick framåt hela tiden! 
 
Såhär såg det ut när han inte ville vara med längre;)
 
Vi tränade på hela tiden, inte i ridningen men allt annat. Och vi fann varandra så otroligt snabbt, det var som att vi var gjorda för varandra. Vissa dagar var såklart bättre än andra och ibland föll han ner i svackor där han var precis som i början, men han började sakta men säkert komma fram för att visa sin fantastiska personlighet. Under sommaren åkte vi faktiskt på ett "miniläger" hos Johanna, där fick jag träffa Zoffe och jag och Sopot fick träna för en jätteduktig tränare som jag dumt nog tappat namnet på nu. Två dagar var det och sista dagen fick han prova rida honom själv för att han vägrade verkligen att runda sig efter skänkeln och var verkligen helt stum. Kommentaren han lämnade om Sopot efter att ha tragglat samma sak ett bra tag tyckte jag var lite roligt, "det här var nog den tjurigaste ponnyn jag suttit på. Du gör det bra" Haha och ja, det gäller att få honom på sin sida ;)
 
 
Tiden rullade på och så småningom var han så stabil i psyket att jag kände att - Nu vill jag ta tag i ridningen på honom. Vilket var lättare sagt än gjort på en häst som vantrivts med att bli riden under så många år som honom. Började variera ridningen med trickträning väldigt mycket, vilket Sopot visade sig älska! Efter det la jag ridningen lite mer på is igen (och med det menar jag att jag red väldigt kravlöst, fokuserade bara på att han skulle tycka det var roligt igen) och han började se mer och mer glad ut, den döda blicken var som bortblåst. De gånger jag red så var det ofta bettlöst, antingen grimma eller halsring, i slutet av året red jag ut i halsring för första gången och Sopot var klockren. Det kändes verkligen att ju mer frihet jag gav honom - desto tryggare kände han sig.
 
 
Sedan kom det ett riktigt riktigt stort bakslag och Sopot vart sådär stressad och spänd igen, precis som förr. Han började sticka när man red igen och han började resa sig. Han blev blockerad och slet sig så fort han kände sig trängd i hanteringen och jag fick slänga mig av i farten för att vi inte skulle skada oss när han stack iväg. Då snackar vi alltså att han tokskenar igenom djupsnö, genom skogen, ut på vägen och tanken på att stanna finns inte ens. Vi var tillbaka på ruta ett, precis där vi började. Så det var bara att börja om. I samma veva bytte vi stall i hopp om att det skulle bli bättre då det var ett mindre och lugnare stall, men det blev det inte alls.
 
 
Såhär höll det på i ett halvår, han hade någon bra dag i veckan och då var han otroligt fin, men annars var det inte lätt alls, oftast stack han minst 6 gånger under ett ridpass, och då sprang han tills han inte orkade mer. Jag sökte tom. till ponnyakuten men det blev inget av med det. Han kunde springa non stop i flera km, jag minns hur jag satt och försökte med ALLT men ingenting funderade, stark som en oxe är han när han sätter den sidan till och han var verkligen helt blockerad i huvudet. 
 
 
Till slut, efter ett halvår gick den här jobbiga perioden över och Sopot började sakta men säkert lugna ner sig igen. Man kunde fortfarande känna att han kunde visa tendenser till att sticka (han började alltid med att skuta in rumpan) men då gav jag honom hellånga tyglar och slappnade av i hela kroppen och det fungerade super. Som sagt, ju mer frihet och förtroende man ger honom desto tryggare känner han sig. Han började bli finare i kroppen, underhalsen försvann och han började bli mjukare i munnen. Jag kunde börja ställa lite krav utan att han blev helt matt i kroppen och tyckte att det var tråkigt, för det var det allt satt i, att han skulle tycka det var roligt igen. Vi kunde så småningom rida lite mer "fritt" och jag kunde återigen ge honom mer och mer frihet. 
 
Sommaren kom och allt fortsatte att rulla på, det gick verkligen bättre och bättre för varje dag. Han flyttade hem till mig för att stå på bete, samtidigt höll vi på att bygga lösdrift hemma för att köpa en till häst och ha dem hos oss. Det var en bra tid helt enkelt och Sopot trivdes som fisken i vattnet hos oss. Vi var på ridläger där han skötte sig superbra alla dagar, även fast han inte alls gick lika fint som de andra hästarna i dressyren då han fortfarande tyckte att det var lite tråkigt. I hoppningen gick det däremot framåt hela tiden och trots att folk snackade om honom när vi red fram, (ni vet, det är inte så vanligt att en så kraftigt byggd ponny kan hoppa;) ) så tappade de hakan när min lilla fjordkorsning bara flög över hinderna. Vi var med på P&Js upp till 1m och det gick så himla bra! Vi var även med på en pay and ride där vi skrapade ihop 58% om jag minns rätt ;) 
 
 
Men såklart var lyckan inte lång. I slutet av sommaren började Sopots öga rinna fruktansvärt mycket. Vi kontaktade vet. som sa att vi skulle droppa koksalt några ggr om dagen ett tag för att se om det hjälpte. Vi gjorde det ett tag och det blev lite bättre, för att sedan bli tusen gånger värre. Veterinär kom ut och tog tester, vilket visade att han fått ett sår på hornhinnan. Vi fick serum och ögondroppar som han skulle ha tre gånger om dagen med jämna mellanrum (tror det var 9 timmar) och sedan skulle han ha flughuva med lapp för det skadade ögat då serumet öppnade upp pupillen. Sagt och gjort, vi gjorde precis så som veterinären sa att vi skulle göra, men det blev inte bättre och efter ungefär 1,5 vecka bestämdes det att en operation skulle göras. Så det 22 Augusti åkte han ner till huddik där de skrapade hans öga. Där fick han sedan stanna i 1 vecka för att han hade väldigt ont, han fick smärtstillande två gånger om dagen.
 
När han kom hem såg han hemsk ut, han hade tappat allt. Och hans öga var inte fint heller. Han skulle stå på boxvila i 3 veckor, få stark smärtstillande, ögondroppar, ögonsalva och något som man måste ge honom via en spruta. Alltså två sprutor rakt in i halsmuskeln varje dag. Jag försökte aktivera honom så gått det gick, gick promenader, tricktränade och red korta svängar men han blev lite halvt galen. Han visade tydligt att synen blivit kraftigt nedsatt efter skrapningen, han vågade inte gå ut ur boxen om jag inte ställde mig på hans vänstra sida och ledde ut honom. Älskade häst, det var så jobbigt att se honom så.
 
 
Som sagt, lite halvt galen blev han ju ;) Och att skritta fanns inte på kartan hahaha! 
En av de finaste bilderna på oss tycker jag. Jag var helt förstörd och helt otroligt ledsen, och trots att det var Sopot som led så var det han som lyfte mig - min älskade ponny, han är verkligen något speciellt.
 
Efter den 16 September var det tre dagar kvar tills han skulle vara helt återställd. Som ett mirakel blev han bra. Ögat såg helt normalt ut och han knep inte ett dugg. Den 21 September fick han flytta hem igen. Ingen var lyckligare än jag, Sopot fick komma hem igen och vi fotade jättefina bilder längst promenaden hem, denna långa resa var äntligen slut.. Trodde jag. 
 
Till top