Onsdag och massa tankar
2017 var faktiskt ett av mina sämre år. Det började bra, med Rasmus som imponerade stort och var felfri i de flesta starterna i början av året. Glädjetårar nästan varje start. Något ingen av oss hade trott eftersom han var som han var. Sedan
kom bakslagen och jag valde att prova starta några klasser i dressyr på honom och kände en enorm skillnad. Han blev som en annan häst - han tyckte det var såå roligt. Sista starten vi gjorde i dressyr var han sådär superspänd och tittig som han ofta
var men så fort vi fick startsignal så släppte det och han var så jäkla fin. Så efter det visste jag vad han ville göra och tog det tunga beslutet att sälja honom i slutet av sommaren.
Under tiden hade jag kollat på några hästar men det var en som fastnade, min drömhäst. Som låg för högt över budget men som gav mig fjärilar i magen bara av tanken. Det första jag sa när jag satte mig på hans rygg var "det här känns som hemma." Och det
gjorde det verkligen. Han var anledningen till att jag kunde släppa Rasmus för jag visste att jag skulle hitta en ny kompis som jag troligtvis skulle klicka med så mycket som Rasmus. Lyckan som sprätte i kroppen på mig när jag styrde bilen
ner mot Stockholm i slutet av september varade inte länge för en månad senare fick han en spark i hagen som resulterade i spricka i frambenet. Efter två dagar på box var han blockhalt på ena bak och det hela slutade med att akut åka ner till Uppsala
en fredagsnatt och på lördag åker vi hemåt igen med bara en bit av hans svans och tom transport bakom. Det kändes verkligen som att min värld rasade och jag hade inget att stå på längre. Jag hade förlorat min bästa vän när jag sålde Rasmus och nu
även Fernando som jag visste skulle bli min framtid och som gjorde att jag vågade släppa taget om Rasmus. Nu stod jag där utan något och endast en hög med räkningar att betala.
Allt detta i samband med väldigt högt tempo på jobbet, utbildningen till biträdande som gjort att jag jobbat mer än vad som behövts och väldigt mycket privat har gjort att jag känner mig slut. Och jag är fortfarande det. Därför har jag faktiskt
iår satt ett nyårslöfte till mig själv - att hitta lugnet igen. 2017 var som sagt inget bra år för mig, har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde det året och det finns saker jag kan ändra på för att detta ska bli bättre.
Nu lyckades jag hitta en förhoppningsvis framtida kompis i slutet av december så året slutade ändå bättre än väntat. Och jag hoppas vi har mycket roligt att se fram emot lilleman och jag. ❤️
Mina älskade småprinsar.
